TÅGLUFF, DRÖM SOM BLEV VERKLIGHET
Det börjar bli kallare och kallare ute och då flyter varmare drömmar om resor fram mer och mer.
Att tågluffa var något som jag och min syster talat om i flera år och 2011 lät vi detta bli verklighet. Vi bestämde oss för att köpa interrailbiljetter och ta tåget ner till Italien.
Planeringen började tidigt, biljetterna köptes så snart man hade släppt dem hos SJ och vi lade upp en ungefärlig plan över vart vi ville åka och vad vi ville se. Första anhalt skulle bli Como i norra Italien, en stad ca 4 km från Schweiziska gränsen Chiasso. Vi bokade 4 nätter på hotell i Como eftersom vi hade bott i staden med våra föräldrar mellan åren 1964 - 66 och därför på nytt ville uppleva de platser som vi hade vistats på under den tiden. Men sedan skulle vi luffa vidare utan uppbokade rum och bara hoppas på att vi kunde finna sovplats för natten.
Första etappen från Linköping gick till Köpenhamn, där fick vi vänta i flera timmar på nattåget som skulle föra oss vidare söderut. Köpenhamns stora centralstation var ingen trevlig plats att vista på, men timmarna gick och så blev det dags att borda nästa tåg. Nattåget hade nog sett sina bästa dagar (tror nästan det var från 50-talet), det lät som vinden tjöt rätt igenom och det skramlade och riste fram och tillbaka. Vi hade bara bokat sittplatser så nu skulle vi sitta i 12 timmar innan vi nådde vår destination, det var bara att gilla läget.
Det var jobbigare än vi hade trott att sitta så många timmar på ett tåg som var fullsatt, man satt tre på varje sida och till råga på allt så hade vi fått platserna längst in så tanken på att röra sig lite bland sovande folk och packningar den var minimal. Stela leder och sömnbrist blev resultatet, men vi tyckte allt var spännande och tänkte inte gnälla i första taget. I Frankfurt skulle vi byta tåg, men p gr a att vårt tåg var försenat så hade nästa tåg redan avgått så vi fick följa med till Basel i Schweiz och där byta tåg för nästa etapp. Nu började alperna torna upp sig (snacka om att känna sig liten) och mitt i denna storslagna natur fick vi göra ett sista byte innan Como och Comosjön hälsade oss välkomna.
Kl 14.20 dagen efter vår avresa från Linköping, steg vi ut på perrongen till Comos station, det var väldigt varmt och vi hade en liten bit att går till Hotel Tre Re som skulle ligga mitt i centrum inte långt från strandpromenaden vid Comosjön. Efter en del stånk o pust hittade vi rätt och det var en härlig känsla att få kasta sig på sängen, andas ut och tänka "Italy here we come!".
Como har ca 87000 invånare, ligger i en dalsänka vid ena änden av Comosjön med höga berg runtom. Härifrån kan man göra olika utflyktsmål som t. ex. till Milano eller turistorten Bellagio. Själva stadskärnan Como består av massor med gränder med butiker, restauranger och cafeér. Norrut finns fortfarande en del av den mur som tidigare omgärdade innerstaden och utmed denna mur kan man varje torsdag besöka en enorm marknad i tre led där man kan handla allt mellan himmel och jord.
Första dagen åt vi något riktigt italienskt och sedan satte vi oss vid ett café, åt glass och bara njöt. Tillbaka på hotellet ringde jag en väninna som jag lyckats få kontakt med via facebook och vi bestämde oss för att träffas vår sista dag i Como, vi hade inte setts på 46 år så det skulle bli roligt.
Andra dagen gjorde vi en lång promenad för att titta på det bostadshus vi hade bott i. Där var en del förändringar, men inte så stora utan att man kände igen sig.
Tredje dagen som var en torsdag besökte vi marknaden och sedan tog vi lokalbussen på den slingriga vägen utmed sjön och bergen till Bellagio, en liten ort som är mycket mer för turister, med många souvernierbutiker, cafeér och restauranger. Här var vi även närmare alperna och på bergstopparna låg det snö kvar mitt i sommaren. Vackert, men vi tyckte Como gav mer. Tillbaka tog vi färjan som trafikerar mellan de två orterna och på så vis fick vi se fler ställen eftersom färjan stannade på flera ställen för att plocka upp folk.
Sista dagen i Como hade kommit och framåt eftermiddagen kom Manuela. Hon bor inte kvar i Como utan har flyttat till en ort som heter Somma ca 6 mil bort och som tillhör Varese (skostaden) kommun. Det blev ett kärt och tårfyllt återseende med mycket prat.
Nästa dag satte vi oss åter på ett tåg, denna gång in till Milanos centralstation varifrån vi skulle ta oss till San Remo. Det blev en tur via Genua, där tågbyte skulle ske. Detta tåg var fullsatt ända ut i korridoren och värmen slog nästan omkull oss när vi gick ombord. Nu visade det sig att detta tåg hade gått sönder (ja även här är samma problem som i Sverige) och efter en timma kom man och meddelade att man inte visste hur lång tid det skulle ta. Folk började kliva av och springa till ett annat lokaltåg som gick till San Remo så syrran o jag hängde på. Tåget blev knökafullt och sittplats var inte till att tänka på i början, men eftersom man stannade vid nästan varje station så lyckades jag få en plats till slut. Väl framme i San Remo fick vi veta att tåget som vi hade suttit på, blev snabbare lagat och hade kommit en timma före oss, typiskt.
Klockan var närmare 21.30 när vi från San Remos station fick promenera genom en lång tunnel för att nå staden. Nu gällde det att skaffa logi för natten, vilket kanske inte skulle bli det lättaste eftersom kvällen var sen. Vi valde ett håll att gå åt för att se om där fanns något billigt boende eller om det skulle bli en parkbänk, naturligtvis gick vi åt fel håll och till slut gick vi upp för en backe till ett hotell där portieren höll på att sätta i halsen. Han trodde att han dubbelbokat för hotellet var fullbelagt, men när han fick situationen klar för sig så ringde han en kollega som hade ett litet rum inne i stan och satte oss i en taxi dit. En trevlig man som även kunde lite svenska visade oss ett pyttelitet, gulligt rum där vi till och med hade balkong. Vi frågade om rummet var ledigt för en natt till och det var det, sedan visade denne man oss till en bakgata där man hade underbart god mat och öppet 24 timmar om dygnet. Efter matintaget stapplade vi tillbaka till hotellet och huvudet hann nästan inte ner på kudden förrän vi somnat.
Hotellet vi bodde på hette Hotel Riviera och låg lite ovanför staden och när vi ville se oss omkring blev det till att ta sig ner genom flera gränder, men slutligen stod vi nere vid den italienska rivieran och Medelhavet. Det fläktade skönt från havet, fast där vi hade hamnat var det inte särskilt många som badade trots fina stränder och sköna solstolar med parasoller. Vi gick runt i staden och hittade bl. a. deras stora Casino, men vi aktade oss för att sticka in näsan där. I övrigt tyckte vi nog att staden var lite överreklamerad, men som sagt vi har sett San Remo och kan lägga det till minnessamlingen.
Nästa dag var det åter dags för tågluff och vi hade bestämt oss för att återvända till Milano och sedan se vartåt näsan pekade. Vi hade skaffat biljetter och var lite snopna när vi upptäckte att det fanns direkttåg till Milano, men, men man lär så länge man lever. Vi skulle iväg med ett tidigt tåg och vår trevlige hotellvärd erbjöd sig att köra oss till stationen utan kostnad. Jag gav honom mitt italienskalexikon som tack och jag tror han blev glad för den.
Framkomna till Milano diskuterade vi och tittade vilka tåg och varthän de gick och sedan bestämde vi oss för att åka till Verona (Romeo och Julias stad). Visst vi kunde välan stannat i Milano och tittat på duomen, gallerian och fönstershoppat bland alla dyra butiker, men nej Milano är också en väldigt bullrig och smutsig stad.
Nu blev ju Verona ingen höjdare, då stationen var belagd en bra bit från stadskärnan men vi lyckades hitta ett hotell nära stationen och trötta och hungriga som vi var så stannade vi där för en natt och nästa dag tog vi oss tillbaka till stationen och hoppade på ett nytt tåg till Bolzano.
Bolzano var en härlig stad inte långt från Österrikiska alperna och vi bestämde oss för att stanna över natt och strosa runt bland härliga cafeér, små butiker, restauranger och andra sevärdheter.
Dagen därpå tyckte vi att vi hade sett så mycket att det nog var dags att vända näsan mot Svedala igen. Sagt o gjort, första tåget tog oss genom alpområdet upp till Tyskland och sedan via nattåg från München fortsatte vi till Köpenhamn där vårt sista tågbyte skulle ske. I München fick vi vänta flera timmar så vi gick utanför stationen och letade rätt på ett ställe med mat, sen fick vi för oss att hem skulle vi ha liggplatsbiljetter eftersom vi åter skulle åka nattåg. Klockan tolv på natten klev vi ombord och sovkupén visade sig vara av samma sort som när jag var barn och åkte till Italien för att hälsa på pappa om somrarna (han var nämligen stationerad där i ca 23 år som turbinmontör) d v s tre bäddar på ena sidan och tre på den andra och vi hade fått mellansängarna. Syrran somnade ett par timmar sedan vaknade hon alldeles stelfrusen, jag fixade inte sängen alls så snacka om lång natt.
I Köpenhamn blev det åter väntetid , men till slut satt vi på ett X-2000 tåg för sista etappen och efter ett par timmar var vi åter i vårt Linköping.
ALLT HADE VARIT PRECIS SOM VI TÄNKT OSS OCH DET BLEV MÅNGA MINNEN OCH ERFARENHETER. AVSKRÄCKTA NÄÄEEJJ!!!! GÄRNA FLER RESOR.....
PS. Bilder från resan kan ses under rubriken Bildgalleri DS.