Jag tyckte vädret var alldeles för fint för att sitta inne i och det var då tanken kom om att göra en skön cykeltur. Sagt o gjort, i cykelkorgen packades ner lite gammalt bröd till änderna (för naturligtvis skulle jag cykla utmed Stångån), en skruvmejsel för att kunna sätta dit cykellyset om det blev mörkt och så var det kameran och handväskan.
Så vinglade jag iväg, ja det var ju ett tag sedan jag suttit upp på sadeln, men hur som helst så lyckades jag hålla mig uppe. Jag tänkte inte på att det skulle vara massor av andra cyklister som hade bråttom hem från sina jobb, så känslan av slalomåkning började infinna sig, men mitt beslut var att första etappen skulle gå till Tannefors slussar och jag kände mig allt lite stolt när jag kom fram. Med försvagade knän gjorde jag en djup nigning och kom av cykeln och tänkte "Åh! vad skönt, fast mark". Tanneforsfallen dånade för fullt och jag var glad att jag tagit kameran med mig.
Efter Tannefors slussar fortsatte jag så min färd en bit till in mot centrum, det började bli otäckt svettigt så efter fem-öresbron vände jag och tog mig upp till Hejdegatan för att undslippa så mycket backar som möjligt. Benen började kännas väldigt sega och jag var glad när jag kom fram till mitt hus och fick ställa in cykeln igen. Tittade ner i cykelkorgen efter låset och upptäckte att brödet var med hem igen. Änderna fick vara utan så man får hoppas att minnet inte sviker nästa gång, för det gäller att inte ge upp första gången. ELLER HUR?